Mamma till Yrla & Noel

Ja rubriken säger väl allt... Ja tycker de mesta är skit nu. Känner mej så tom så ensam och maktlös. Ja kan inte göra nått åt min situation känns de som...
Ibland så vill man bara dra tecket över huvudet å va där, lr gräva när sej typ.

Jag älskar verkligen Martin, så in i helvete mycket, det är inte svårt att älska han, men att förstå honom...
Å han förstår inte mej heller. Är som vi lever i 2 helt olika världar, Vi pratar olika språk, vi vill så mycket men blir så fel.
Hur fixar man de?
Båda barnen älskar honom å han älskar dom, När han är med Barnen lyser dom upp, Yrla tjatar jämt om honom som tex igår, jag hade Martins shorts på mej å Yrla direkt, Pappas å pekar på dom.
Det är Pappa hit å de är Pappa dit, Hon saknar honom så mycket.
Tyvärr så har vi ju inte direkt nån kvalitetstid ihop vi i familjen, de är kanske de vi skulle behöva?

Kanske skulle jag å Martin behöva tid ensamna för att kunna prata, gråta, sörja, förklara, försöka förstå och älska?

Jag vet varken ut lr in, Inget är som de borde vara, Det va ju meningen att de skulle va jag och han för alltid....
Vart var de det gick så fel?
Jag, har i vanliga fall svårt att älska andra människor, känna empati å sånt där har ja svårt med, kanske för min bakgrund, kanske för ja aldrig fick lära mej hur? Jag vet inte. Så mång aår som ja själv tröck ner alla mina känslor för andra människor, Jag ansåg att ja inte va värd kärlek från andra.
Martin tillät ja älska mej, Jag tillät mej själv älska han, så just nu känns de förjävligt!

Är de meningen att de bara ska va slut så här? Ska de bara gå sönder?
Ja lovar ja har då aldrig haft så ont i hjärtat som ja haft dom här dagarna, När de vart offisiellt igår att vi skulle gå ifrån varandra så kände ja bokstavligen hur hela hjärtat mitt krossades.
Så ont ja fick, så många tårar de rann nerför mina kinder, sånna panikattacker ja fick.
Allt kändes som en ända stor jävla gröt.
Varför ekade de i skallen bara ett jävla massa varför...
Varför kan ja inte få va lycklig? Varför kan ja inte ge mina barn den stabiliteten å tryggheten ja vill med 2 föräldrar?
Varför går allt jämt åt helvete?
Varför har ja jämt den förmågan att förstöra?!

Jag älskar som sagt Martin av hela mitt hjärta å skulle igentligen kunna göra vad som helst för att de skulle funka å bli vi igen, men de är så fruktansvärt infekterat våran relation, vi förstår inte varandra, vi kan inte prata med varandra, å ja beter mej som en barnunge när vi ska försöka va vuxna å prata, för ja kan inte ta in de, jag vill inte, de är mitt försvar att bara gå därifrån, gråta å nästan lägga mej på golvet som en barnunge i trotsåldern som inte får sitt godis i affären.

Men kanske är de för de här är min största rädsla? Att va ensam igen som ja va med Yrla? att ta hand om 2 barn själv, kommer ja fixa de? kommer ja kunna uppfostra dom? kommer dom älska mej? kommer dom hata mej? kommer ja någonsin släppa in en annan människa bakom mina enorma murar?
Fan va mycket tankar, känslor och gråt ja har i mej...
Jag vill bara att vi ska backa tiden, till då allt va bra, då de spruta kärlek om oss, då vi båda bara kolla på varandra så sken vi upp, just för vi älskade varandra, å va varandras å ingen kunde ta de ifrån oss.
Då vi trodde de skulle va vi för alltid, då vi sa att vi skulle gifta oss med varandra, då vi höll om varandra, då du pilla mej i håret när ja va ledsen för du visste att ja älskade de, när höll varandra i handen då vi åkte bil långt, för vi va tvugna att röra vid varandra hela tiden, när vi va så där kära så ingen konde stoppa oss....

När de va vi mot världen, nu och för alltid