Personligt meddelande

Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.

Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.

Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han heter Nicholas. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.

Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.

Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna.

vill ni läsa hela texten trycker ni HÄR